Personligt - Rebecka
När jag tänker tillbaks i tiden på vad som format mig finns det flera faktorer o några av dem tänkte jag skriva här. Jag tror att följande händelse har gjort mig till en överbeskyddande hönsmamma som helst av allt skulle vilja ha barnen hemma, inomhus, hela tiden :)
1990 var jag 18 år, det året i oktober fick jag en dotter - Rebecka. Hon föddes alldeles för tidigt pga att jag fick havandeskapsförgiftning. Jag vaknade en morgon med en otrolig smärta i magen o var tvungen att åka in akut. På Norrköpings lasarett konstaterades det att jag hade långt gången havandeskapsförgiftning o jag var tvungen att flyttas till intensivvårdsavdelningen i Linköping.
I ambulansen fick jag så mycket smärtstillande o annan medicin att jag knappt var vid medvetandet, väl framme i Linköping möttes vi av ett springande team som genast började sätta kanyler i armarna o halsen på mig..bråttom bråttom..hörde att de uppskattade att jag bara hade några minuter kvar innan levern la av så snabbt in på operation! Via kejsarsnitt föddes lilla Rebecka som direkt lades i kuvös på prematuravdelningen...själv hamnade jag på intensiven där de under den första natten petade på mig hela tiden för att jag tydligen la av att andas så fort jag somnade!
Efter flera dagar på intensiven fick jag komma till eget rum, det blev nöddop av Rebecka o sakta men säkert började min kropp att återhämta sig, jag kunde åka ner till prematuravdelningen med Rebeckas pappa o allt verkade gå åt rätt håll...då dog Rebecka i sviterna efter ett "simpelt" tarmvred!
Det är fruktansvärt att se sitt barn ligga o kämpa för sitt liv, så liten o så utsatt o jag har en djup respekt för de som jobbar på avdelningar där för tidigt födda barn vårdas..vi mötte en hel hög med änglar!
Vi fick ett par år senare tvillingar, då gick jag på specialistmödravård. Gick hela tiden ut men fick ändå havandeskapsförgiftning o blev akut snittad..hamnade på intensiven igen, barnen var stora o friska så med dem var det inga problem men i mitt huvud sattes alla tankar igång återigen o jag vet att hade något hänt mina barn i det skedet hade jag inte levt idag!
Så, idag är jag tvåbarnsmamma men i hjärtat (o egentligen) är jag trebarnsmamma o är det så konstigt att jag är överbeskyddande? Har ändå blivit mycket bättre o släpper mitt kontrollbehov mer o mer, jag vet att barnen behöver lära sig livet själva o jag kan inte skydda dem mot allt men ibland önskar jag att jag kunde bära deras motgångar o linda in dem i bomull!
Jag följer två unga "prematurmammors" bloggar o jag är innerligt tacksam att det gick bra för dem! Tänk om Internet o bloggvärlden funnits när jag fick Rebecka, man kan hitta ett otroligt stöd i cyberrymden!
Sandra o Marie - Ni är två starka underbara mammor!!
Så vackert skrivit och jag förstår dig (så gott man kan när man inte har upplevt samma sak). Jag var ofrivilligt barnlös i många år och det gjorde ont i hjärtat, men jag "tröstade" mig med tanken att det är bättre att inte alls bli gravid än behöva uppleva att förlora ett. Jag tycker det är fint när man säger att man "har ett barn för lite" när man har förlorat ett och jag tycker det är stärkt av dig att dela med dig. Tusen tack! Vi behöver inlägg skrivna från hjärtat. KRAM
Jag blir tårögd...ska aldrig mer skoja om att du är mer överbeskyddande mamma än mig..kram
Men, vad hemskt att du behövt gå igenom att mista ditt lilla barn. Starkt att du delar med dig av den här fina men sorgliga historien. Och inte undra på att du är en överbeskyddande mamma. Kram
NU DU HEIDI, går jag igenom bloggar. skall föööööööööörst läsa alla dina inlägg och kommentera. sedaaaaaan gå igenom dina kommentarer du skickat mig. Haha du är så otroligt go! Kram på dig!!
Åhhhh mitt hjärta blöder efter denna text!
SÅ hemskt att förlora en bebis efter så lång tid i magen, då har man ändå skapat ett visst band till bebisen.
Jag beklagar verkligen sorgen Heidi, gjorde ont i hela mig att läsa detta.
Jag är hur glad som helst över att du fick två friska tvillingar. Guds sätt och ge två genom o ta en.. typ...
Har du inga planer på att skaffa en till? Eller tycker du att de är för sent?
Vad är havandeförgiftning? Jag är Hypokondriker, det är tillagt i mina kommande sjukdommars akriv..
sv1: Men om barnet (Rebecka) var bestämd var du ju skötsam? ;) Men om inte.. Ja se de som en gudagåva.. Fast du inte fick behålla henne så länge...
sv2: Jo varje student skulle få ta med EN VÄN på flaket, dvs student + one.
Marie trodde inte jag var med och såg sin kusin så hon tog med henne. Så där stod jag, dissad! Men en av hennes killkompisar i klassen valde mig som plusone! Lovely! :D så jag hakade på minsann!
sv3: Jag undrar vad som felet är på min kropp men mat biter sig inte på mig minsann... Om du följt min blogg i 1 år hade du förmodligen sett ett donken mönster, jag borde bli sponsrad av dem! Hahahaha.
sv4: Jag ÄR oskyldig host
sv5: Nejdå mina vita har bara 7 cm klack, det är en duglig klack. Men på Maries klasskiva hade jag 12 cm.. DET var döden det.. Jag trillade nästan ut genom dörren då en vän ryckte i det.... Ostadigt.
Jag skall "aldrig" mer dricka igen.. höhöhöhhö
Är inte konstigt att du är överbeskyddande mot dina barn.
Läste ditt inlägg med tårar i ögonen...
Stor kram till dig för att du är du!
Allt man är med om sätter sina spår. Du har gått igenom något av det värsta man kan råka ut för. Det skulle vara konstigt om du inte var överbeskyddande.
Usch...finner inga ord.
Att förlora ett barn är ju det värsta tänkbara, är så ledsen att det har hänt dig! Beklagar verkligen sorgen, kan tänka mig att även om många år har gått så gör den sig påmind emellanåt.
Det låter som att det var nära ögat med dig också, fy vilken hemsk upplevelse.
Förstår att du är överbeskyddande. Skulle jag också vara, och är naturligtvis. John är ju mitt allt!
Tycker du verkar vara en supermamma Heidi som har två jättefina barn (och en liten änglatjej)!
Kram
Var helt tårögd när jag kom till slutet & kunde knappt se vad du skrivit!
& så ser jag mitt namn där! Så fin du är! <3
Jag kan verkligen inte alls förstå hur det varit att förlora ett barn.. & jag hoppas att jag & alla ska få slippa det! Tyvärr är livet orättvist :(
Det enda jag kan relatera till är att jag ställde in mig på att komma hem utan barn, jag var helt säker på att de skulle dö. Tillochmed när vi kom hem med dem hade jag kvar de känslorna & tankarna.
Kramar!! <3
Vilket gripande öde och så smärtsamt det måste ha varit!! Jag orkar inte ens försöka sätta mig i din situation - mammanerven får stress!! Förstår så väl ditt behov av att skydda dina "små".
Jag beklagar innerligt att lilla Rebecka inte fick finnas kvar hos er.
Att du är extra beskyddande med barnen är inte alls svårt att förstå!
Varm kram!
Vilken hemsk upplevelse! Jag förstår om du är överbeskyddande mot dina barn. Kram
Oj, vad jobbigt. Att förlora ett barn, och dessutom vara så ung själv. Klart att det sätter sina spår. Och trebarnsmamma är du ju absolut.
Så tragiskt och sorgligt men vackert skrivet. Att förlora ett litet barn är ju varje människas värsta mardröm. Men du är stark. All värme & respekt!
Sitter här med tårar i ögonen och brist på massa ord som jag vill får ur mig men det tar stopp! Kan aldrig någonsin en föreställa mig hur det känns att mista sitt barn. En känsla och upplevelse som inte borde få exciterar!! Du är en helt fantastisk människa<3
Som sandra skriver man ställde in sig på att komma hem utan barn och när Neos andning och satration var nere på 1% så trodde jag att det var slutet på vår resa! Ord finns inte för att ens snudda i den känslan.
Tusen tack för dina underbara ord och jag skickar dom vidare i raket fart till dig! Massa massa kramar
Saknar ord för vad du har gått igenom, blev väldigt rörd och det finns inget bra att säga mer än att Rebecca valde dig som mamma. Detta brukar min kompis i svåra studner alltid tänka som miste sin son när han var ett och ett halvt år gammal. Du är duktig som börjar släppa på ditt kontrollbehov men jag har full förståelse för hur du känner. Skänker en tanke till lilla ängeln Rebecca.Kram Milla
Inlägget väckte en del minnen. Det är inte ens i närheten av Dina erfarenheter men havandeskapsförgiftning drabbades jag också av...båda gångerna. Andra gången sa doktorn att det kan man inte få två gånger om man har samma pappa!!! Kändes jättekul att han sa när min make satt bredvid....och han ÄR pappa till båda mina barn!!
Men att ha en barn på prematuren är ingen dans på rosor, min första föddes för tidigt och låg dock bara en dryg vecka medan jag fick åka hem och åka skytteltrafik. Som förstagångsmamma förstår man ju inte, man vet inte vad de pratar om...vad det betyder!
Så skönt att det gick bra andra gången i alla fall..sa Kajsalisa och hörde hur platt det lät...
Kram <3
Vilken stark och gripande berättelse...
Måste ha varit en gräslig tid efter det, tur att det gick så bra sen!
KRAM!
Fy vad hemskt att förlora ett barn, jag lider med dig och din man! Kram
